Hej allihopa!
Julen närmar sig med stormsteg och ikväll ankommer de första gästerna för festen :-). Mamma o pappa sitter på tåget o skall hämtas om en timme. Så är det dags för Sölvis föräldrar i morgon, följd av Björn o Sandra o hennes föräldrar den 23:e. Så det blir en ordentlig fest med riktigt många deltagare! Vi gläder oss till detta internationella sammanträdande där kommunikation kommer att vara i mittpunkten o hoppas på att det blir en bra kommunikation! Vi har följande lilla problem att lösa: Sandras föräldrar prata bara tyska, Sölvis föräldrar pratar bara isländska, Mamma o pappa pratar tyska, men inte isländska, Sölvi pratar isländska, men inte tyska, - tja - ni förstår dilemmat. Vårat förslag var rätt enkelt - alkohol till frukost, lunch o middag! nej, jag bara skämtar, hehe. Det blir nog bra till slut. Lite välvilja o massa chirades ;-).
Tjaha - då vaknar en liten fröken här o ni skall veta att hon är bestämd av sig. Hon vet vad hon vill ha o när :-)! Bäst jag ser efter hennes önskningar. Hörs snart igen.
19 december, 2007
12 december, 2007
08 december, 2007
07 december, 2007
And we are back!
Hej allihopa,
oj, oj, oj, nu har det verkligen varit länge sedan jag skrev något och vem tror ni vi kan skylla det på? Jo, lilla underbara nyfödda Ronja så klart. Hon kom den 9.11.07, kl 6.35 och vi tycker det är mer underbart för varje dag som går att ha henne med oss. Jag har lagt upp några bilder på henne, så ni får se hur hon ser ut också.
Tja, så här 4 veckor - på dagen - efter, hur känns det?
Jo, det känns väldigt bra. Min förlossning var ju väldigt spännande, jag fick ju möjligheten att pröva på lite av allt som tillbuds på en förlossningsavdelning, tjuhu! ;-). Efter några runder med värkar som varade mer än länge nog, så trodde vi hon var på väg ut, men hon (vem tror ni hon är lik?) - ändrade sig halvvägs på vägen ut, hehe. Så trots flera sugklocksförsök (som fortfarande inte helt har läkt på hennes huvud), så kämpade tösen modigt emot. Hon låg lite snett, så då blev det fart på avdelningen, och i vad för mig verkade på randen till hysteri rullades jag in till operationssalen för kejsarsnitt. Ok - skall besparar er alla detaljer (de som vill kan få innegående info genom att ta direkt kontakt med mig) och lite senare kom lilla underbara Ronja ut. Herregud, vilka flodatårar som sprutade då, det var lättelse, glädje, kärlek , ömhet o så mycket mer. Hon blev snabbt bortförd av barnmorska o Sölvi o blev mött ute i korridoren av min mor och far. Mamma var ju med under födseln o det var underbart att ha två som stötte mig! Hennes massage o Sölvis ord och närvaro - what a combo! Skulle rekommendera båda två till de som tänker föda, men lite osäker på till vilken grad dom har lust att gå igenom allt igen, men det skadar ju aldrig att fråga!
Livet efter födseln har varit väldigt bra. Mamma stannade i några veckor efter Ronjas födsel och agerade som våran inneboende maid. Väldigt lyxigt o också rekommenderbart :-). Effektiv som hon är blev allt i ordningställd, från garderober till källare o huset blev verkligen shinat. Nu har hon varit borta i över en vecka, o dammtussarna börjar sakta men säkert smyga tillbaka, ;-) - så det får blir del av helgens göremål. Det är skönt att få känna på hur det är att vara familj o jag tycker vi klarar oss väldigt bra. Mainyard har ju trots allt gjort en del förarbete! Men han vet också hur han skall ställa till det. Häromdagen kom jag hem efter en liten tur till stan, släppte in honom (han är ute i hans lilla trädgård när vi är borta) o som vanligt sprang han runt i hela huset för att kolla vem som var där, hälsa på alla och fortsätta sin lilla rutin med att säga hej till soffan, sängen o mattan. Eftersom det hade regnat var han i tillägg blöt - o jag måste nog berätta för de som inte vet - han HATAR att vara blöt. Så då är det bara att sätta fart att gnida sig på allt som finns för att bli torr ASAP. Så det betyder ännu en gång - soffa, säng, mattor, ja, ni förstår säkert... Tja, o då insåg jag att den lilla rackare har varit och grävt ute. Så han hade med sig ett helt ton med jord på sig, som han nu överlyckligt fick bli av med på alla ställen han kom i kontakt med, till sin mattes stora förtjusning - NOT!
Men just nu ligger han jämte mig och Ronja och är så söt och snäll så hela hjärtat smälter igen.
Och apropo hjärtsmältning! Ronja har börjat le det mest förtrollande leende som får hennes mamma att smälta totalt :-).
Men - nu tror jag att det är bäst att försöka lägga upp det här inslaget, tror en viss fröken är på gång att vakna lite. Ta hand om er allihopa,
Största kramen!
oj, oj, oj, nu har det verkligen varit länge sedan jag skrev något och vem tror ni vi kan skylla det på? Jo, lilla underbara nyfödda Ronja så klart. Hon kom den 9.11.07, kl 6.35 och vi tycker det är mer underbart för varje dag som går att ha henne med oss. Jag har lagt upp några bilder på henne, så ni får se hur hon ser ut också.
Tja, så här 4 veckor - på dagen - efter, hur känns det?
Jo, det känns väldigt bra. Min förlossning var ju väldigt spännande, jag fick ju möjligheten att pröva på lite av allt som tillbuds på en förlossningsavdelning, tjuhu! ;-). Efter några runder med värkar som varade mer än länge nog, så trodde vi hon var på väg ut, men hon (vem tror ni hon är lik?) - ändrade sig halvvägs på vägen ut, hehe. Så trots flera sugklocksförsök (som fortfarande inte helt har läkt på hennes huvud), så kämpade tösen modigt emot. Hon låg lite snett, så då blev det fart på avdelningen, och i vad för mig verkade på randen till hysteri rullades jag in till operationssalen för kejsarsnitt. Ok - skall besparar er alla detaljer (de som vill kan få innegående info genom att ta direkt kontakt med mig) och lite senare kom lilla underbara Ronja ut. Herregud, vilka flodatårar som sprutade då, det var lättelse, glädje, kärlek , ömhet o så mycket mer. Hon blev snabbt bortförd av barnmorska o Sölvi o blev mött ute i korridoren av min mor och far. Mamma var ju med under födseln o det var underbart att ha två som stötte mig! Hennes massage o Sölvis ord och närvaro - what a combo! Skulle rekommendera båda två till de som tänker föda, men lite osäker på till vilken grad dom har lust att gå igenom allt igen, men det skadar ju aldrig att fråga!
Livet efter födseln har varit väldigt bra. Mamma stannade i några veckor efter Ronjas födsel och agerade som våran inneboende maid. Väldigt lyxigt o också rekommenderbart :-). Effektiv som hon är blev allt i ordningställd, från garderober till källare o huset blev verkligen shinat. Nu har hon varit borta i över en vecka, o dammtussarna börjar sakta men säkert smyga tillbaka, ;-) - så det får blir del av helgens göremål. Det är skönt att få känna på hur det är att vara familj o jag tycker vi klarar oss väldigt bra. Mainyard har ju trots allt gjort en del förarbete! Men han vet också hur han skall ställa till det. Häromdagen kom jag hem efter en liten tur till stan, släppte in honom (han är ute i hans lilla trädgård när vi är borta) o som vanligt sprang han runt i hela huset för att kolla vem som var där, hälsa på alla och fortsätta sin lilla rutin med att säga hej till soffan, sängen o mattan. Eftersom det hade regnat var han i tillägg blöt - o jag måste nog berätta för de som inte vet - han HATAR att vara blöt. Så då är det bara att sätta fart att gnida sig på allt som finns för att bli torr ASAP. Så det betyder ännu en gång - soffa, säng, mattor, ja, ni förstår säkert... Tja, o då insåg jag att den lilla rackare har varit och grävt ute. Så han hade med sig ett helt ton med jord på sig, som han nu överlyckligt fick bli av med på alla ställen han kom i kontakt med, till sin mattes stora förtjusning - NOT!
Men just nu ligger han jämte mig och Ronja och är så söt och snäll så hela hjärtat smälter igen.
Och apropo hjärtsmältning! Ronja har börjat le det mest förtrollande leende som får hennes mamma att smälta totalt :-).
Men - nu tror jag att det är bäst att försöka lägga upp det här inslaget, tror en viss fröken är på gång att vakna lite. Ta hand om er allihopa,
Största kramen!
25 oktober, 2007
25.10.07
Hej allihopa,
För en underbar dag vi har här idag....solen strålar, det är riktigt friskt ute, havet är helt stilla och Mainyard och jag har nyss kommit hem från en härlig promenad. Jag har numera lagt beslag på en av Sölvis stora vinterjackor, och jag lovar jag ser ut som en liten Michelin-gumma. Jag har några ben som sticker ut och ett huvud, resten är bara en stor kropp. Så har jag börjat svaja lite som en anka när jag går också, så om folk stanna för att garva förstår jag dom totalt - jag skrattar själv högt när jag går där och tänker på hur jag ser ut (kanske blir jag numera snart känt som Haverdals "speciella" tjej, hehe.
Jag skall till barnmorskan idag för att få reda på att bebisen faktiskt ligger som den skall. Det blir skönt att få veta, jag räknar ju med att allt är ok, men det är altid skönt att få det bekräftat också.
Det är ett till stort problem med att man skall in till stan numera och det är att man skall pröva passa in i några kläder man kan visa sig i....och jag säger er - det är INTE lätt numera. Mamma jeansen sitter åt och spänner, med andra ord - INTE sköna. Joggingbyxor - jo, ok, men hallo - hur roligt är det att gå runt i dom....! Topparna - tja, jag kan säga att numera har jag ingen som går "in" igen efter magen - jo, jag hittade en som en väldigt förutseende och snäll mormor köpte till mig i somras, men vad gör jag när den skall tvättas? ;-). Och problemet med dom topparna eller för exs en tunika, som inte går "in" igen under magen?!? Jo, det skall jag förklara strax. Du ser ut som om du går runt i ett monstertält, hehe.
Och jo, en sak till! Bebisen har numera börjat tycka det är enormt roligt att peta till min urinblåsa, på ett sådant sätt att det känns som om jag håller på att kissa på mig, samtidigt som det gör riktigt ont! Detta är extra skönt när man åker bil eller sitte i ett läge som gör det svårt att snabbt krossa benen och vika sig dubbelt. För en rackare....den skall allt få höra när den väl bestämmer sig att komma ut ;-)
Sölvi var hos tandläkaren igår och fick lagat 3 hål, så han har lite ont i käken... Han håller på med en monster-behandling, har varit hos tandläkaren minst 5 gånger de sista 3 veckorna, och lider igenom den ena hållagning efter den andra. Vi hade Lisa och Niklas på middag, det var verkligen super trevligt - tack att ni kom!
Då skall jag sluta för denna gången,
Stor kram
AM
För en underbar dag vi har här idag....solen strålar, det är riktigt friskt ute, havet är helt stilla och Mainyard och jag har nyss kommit hem från en härlig promenad. Jag har numera lagt beslag på en av Sölvis stora vinterjackor, och jag lovar jag ser ut som en liten Michelin-gumma. Jag har några ben som sticker ut och ett huvud, resten är bara en stor kropp. Så har jag börjat svaja lite som en anka när jag går också, så om folk stanna för att garva förstår jag dom totalt - jag skrattar själv högt när jag går där och tänker på hur jag ser ut (kanske blir jag numera snart känt som Haverdals "speciella" tjej, hehe.
Jag skall till barnmorskan idag för att få reda på att bebisen faktiskt ligger som den skall. Det blir skönt att få veta, jag räknar ju med att allt är ok, men det är altid skönt att få det bekräftat också.
Det är ett till stort problem med att man skall in till stan numera och det är att man skall pröva passa in i några kläder man kan visa sig i....och jag säger er - det är INTE lätt numera. Mamma jeansen sitter åt och spänner, med andra ord - INTE sköna. Joggingbyxor - jo, ok, men hallo - hur roligt är det att gå runt i dom....! Topparna - tja, jag kan säga att numera har jag ingen som går "in" igen efter magen - jo, jag hittade en som en väldigt förutseende och snäll mormor köpte till mig i somras, men vad gör jag när den skall tvättas? ;-). Och problemet med dom topparna eller för exs en tunika, som inte går "in" igen under magen?!? Jo, det skall jag förklara strax. Du ser ut som om du går runt i ett monstertält, hehe.
Och jo, en sak till! Bebisen har numera börjat tycka det är enormt roligt att peta till min urinblåsa, på ett sådant sätt att det känns som om jag håller på att kissa på mig, samtidigt som det gör riktigt ont! Detta är extra skönt när man åker bil eller sitte i ett läge som gör det svårt att snabbt krossa benen och vika sig dubbelt. För en rackare....den skall allt få höra när den väl bestämmer sig att komma ut ;-)
Sölvi var hos tandläkaren igår och fick lagat 3 hål, så han har lite ont i käken... Han håller på med en monster-behandling, har varit hos tandläkaren minst 5 gånger de sista 3 veckorna, och lider igenom den ena hållagning efter den andra. Vi hade Lisa och Niklas på middag, det var verkligen super trevligt - tack att ni kom!
Då skall jag sluta för denna gången,
Stor kram
AM
24 oktober, 2007
Kommentarer
Tänkte att jag skulle låte er veta att det nu är möjligt att lägga till kommentarer också...
23 oktober, 2007
22 oktober, 2007
22.10.07
Hej kära ni,
hur har ni det idag? Jag sitter i Telias kundservicekö, och väntar på att kunna få prata med någon. Helt otroligt, behöver bara väntar i 18 minuter idag! Men undrar egentligen om man inte borde räkna med hela processen, det vill säga alla dom ofatligt olidligla processer man måste igenom INNAN man får lov att ställas i kö....Herregud altså. Mindre saker kan göra en frustrerande och rasande i livet. Men är man Telia kund, så vet man - smörja dig själv med en STOOOOOR portion tålamod innan du ringer, så kanske du klarar av att hålla lugnet och explosionen inne tills du får möjglighet att prata med en person. Skulle då denna stackars person som tar emot ditt samtal får för sig att vara hur dum i huvudet som helst och kunna uträtta nada, så be en liten bön att ni ändå kommer till himlen, för nu kommer explosionen....
Tja, vi har haft en otrolig effektiv helg bakom oss, där vi har fått med oss allt från valpkurs, gravidyoga, vara sociala, städa huset, rensa garderober, riva ned garderober, ommöblera sovrummet, bädda för lilla bebisen, för att inte prata om att hälsa på våra kära vänner på BB igår och deras lilla undervärk som blev fött i fredags! Måste erkänna när jag såg den underbara lilla kreaturen dom hade klarat att få till livet, så blev jag så sugen på att få min egen sådan att jag helst bara hade tagit hissen ned en våning och gått och lagt mig på förlossningsavdelningen! Helt underbar var han och oj så liten :-).
Börjar känna mig både mentalt och fysiskt redo för vad som skall komma, och det är en ny känsla för mig måste jag säga! Det trodde jag nästan inte var möjligt. Jag tycker att min mage har sjunkit nedåt de sista dagarna (efter vändningen), men tänkte ändå att det kunde kännas skönt att sticka förbi MVC för att få bekräftat att bebisen faktiskt fortfarande ligger som den skall, så det får kanske bli morgondagens plan...
Nu är jag nr 5, inte värst, så kanske jag skall börja göra mig redo för mitt samtal med T E L I A !!! ;-).
Kram
AM + akrobaten
hur har ni det idag? Jag sitter i Telias kundservicekö, och väntar på att kunna få prata med någon. Helt otroligt, behöver bara väntar i 18 minuter idag! Men undrar egentligen om man inte borde räkna med hela processen, det vill säga alla dom ofatligt olidligla processer man måste igenom INNAN man får lov att ställas i kö....Herregud altså. Mindre saker kan göra en frustrerande och rasande i livet. Men är man Telia kund, så vet man - smörja dig själv med en STOOOOOR portion tålamod innan du ringer, så kanske du klarar av att hålla lugnet och explosionen inne tills du får möjglighet att prata med en person. Skulle då denna stackars person som tar emot ditt samtal får för sig att vara hur dum i huvudet som helst och kunna uträtta nada, så be en liten bön att ni ändå kommer till himlen, för nu kommer explosionen....
Tja, vi har haft en otrolig effektiv helg bakom oss, där vi har fått med oss allt från valpkurs, gravidyoga, vara sociala, städa huset, rensa garderober, riva ned garderober, ommöblera sovrummet, bädda för lilla bebisen, för att inte prata om att hälsa på våra kära vänner på BB igår och deras lilla undervärk som blev fött i fredags! Måste erkänna när jag såg den underbara lilla kreaturen dom hade klarat att få till livet, så blev jag så sugen på att få min egen sådan att jag helst bara hade tagit hissen ned en våning och gått och lagt mig på förlossningsavdelningen! Helt underbar var han och oj så liten :-).
Börjar känna mig både mentalt och fysiskt redo för vad som skall komma, och det är en ny känsla för mig måste jag säga! Det trodde jag nästan inte var möjligt. Jag tycker att min mage har sjunkit nedåt de sista dagarna (efter vändningen), men tänkte ändå att det kunde kännas skönt att sticka förbi MVC för att få bekräftat att bebisen faktiskt fortfarande ligger som den skall, så det får kanske bli morgondagens plan...
Nu är jag nr 5, inte värst, så kanske jag skall börja göra mig redo för mitt samtal med T E L I A !!! ;-).
Kram
AM + akrobaten
19 oktober, 2007
Fredag den 19.10.07
Idag är det en liten tuffare dag... Igår var vi på sjukhuset. Våran kära bebis hade nämligen bestämt sig för att se världen från rätt perspektiv och inte upp och ned, och det kan ju komplicera saker aningen...
Det hela började när jag gick till barnmorskan i måndags och hon tyckte det var väldigt svårt att hitta huvud, rumpa eller tom bebis! Så fram kom ultraljudsmaskinen, men tom det hjälpte inte ansevärt. Så en till barnmorska fick komma och klämma på min stora mage och så tittade hon också med ultraljudet. Mycket riktigt, rumpan låg ner, huvudet rakt under mina revben - inte konstigt jag lidit av konstant press och tryck där uppe ;-). Vi hade blivit visade en sätesförlossning på föräldrargruppen, så naturligtvis är min första reaktion att fråga om man inte kan föda vaginalt ändå! Joooo, säger barnmorskan, men blir med till det stora ultraljudsrummet här så skall vi se lite noggrannare hur den ligger. Där mätte dom storleken på bebisen, 3109gram och hur mycket fostervatten jag hade. Jag hade rikligt med fostervatten och bebisen var inte för stor och därför skulle vi kunna pröva ett vändningsförsök. Detta hade vi också pratat lite löst om på föräldrargruppen, men inte så mycket mer än att dom pröva att trycka på magen och vända bebisen. Aningen chockad och med tusen frågor fortfarande oformade i mitt huvud, kom så doktorn från mödrarvårdcentralen (MVC) in till mig. Han hade hört att jag undrade om man kan föda vaginalt ändå, också om barnet ligger i säte. Jo, sa han, det kan du, men under 3 villkor. Att bebisen inte är för stor, att ditt bäcken är stort nog och att du verkligen vill det. Men, jag skulle veta att han nog var den enda från hans 15 kollegor som rekommenderade detta föregångssätt. De andra kommer att vilja övertala mig att jag skall ha ett planerad kejsarsnitt. Kejsarsnitt!?! Hjälp, det hade jag inte riktigt tänkt mig...
Med huvudet fullproppad av olika tankar åkte jag så hem. Jag säger er - internet är en underbar uppfinnelse, men där finns också otroligt många synspunkter! Läser man om tankar och erfarenheter från kvinnor runt omkring detta med sätesställning, vändningsförsök och kejsarsnitt så lovar jag er att man hittar lika många olika varianter som med förlossningar själva. Med andra ord blev jag ju lite klokare, men också mer konfunderad över vad jag ville göra. Skulle jag ge mig på ett vändningsförsök? Vissa beskrev det som något av det värsta dom varit med om, för andra var det inte mer obehagligt än när barnmorskan kände på magen.
Efter många tankar så bestämde vi oss för att avvakta med ett beslut tills på torsdagen. Så Sölvi och jag åkte in till förlossningsavdelningen. Mainyard blev passad av min kära moster, Pia - TACK!!! - , så vi kunde slappna av och visste att han hade det hur roligt som helst under tiden vi var där ;-). Jag var fastande, det var 8 på morgonen och det första vi gjorde var att gå in i Ultraljudsrummet för att se om den inte vänt på sig av sig själv! Men nej då, det hade den inte gjort. Vi fick prata lite med barnmorskan där och blev sedan visat in till ett förlossningsrum. Jag fick byta kläder till otroligt sexiga och stiliga sjukhuskläder, samtidigt som jag bombaderade barnmorskan med mina frågor angående detta vändningsförsök, vidare frågor om förlossning om det lyckades, varför dit, varför dat.... Det kändes mer och mer som att det var värt ett försök och som om dom visste vad dom höll på med, vilket var betryggande.
Så fick jag en otäck kateter i armen - hatar sprutor.... och så satte hon på CTG bälte för att kontrollera för värkar och bebisens lilla hjärtljud. Allt såg väldigt bra ut och när läkaren kom in - med student naturligtvis! - så såg jag att hon tom var överläkare. Det kändes ju ännu bättre och så fick jag svar på resten av mina hundra frågor. Så satte dem igång. Jag fick Bricanyl genom kanylen - för att slappna av livmodern, sedan la dom mig långflat på sängen. För er som varit gravida, vet ni vad det vill säga att ligga på rygg med en diger mage.... Illamåenda hallå, blackouts hej!, samtidigt som dom började pressa på magen. Först prövade dom att lyfta upp den nerifrån, sedan få den till att slå en framåtkullerbytta. Allt detta fick jag inte riktigt med mig, eftersom jag blev väldigt upptagen av att inte skulle spy och helst av allt komma ut ur sängen, hehe. Men innan jag visste av det så var det över igen och dom meddelade att den hade vänt sig med en bakåtkullerbytta! En liten akrobat innan den ens kommer ut. Helt fantastiskt glad blev jag då, helt otroligt att det gick. Super! Så fick jag CTGn på mig med det samma igen, för att kolla att bebisen mådde bra också nu när den ju inte alls fick ligga som den ville ;-). Sölvi baddade min panna och höll min hand och vi smilade båda två, stolt över våran lilla akrobat-bebis.
Efter en stund fick vi lite te och mackor, jag fick klä på mig mina "normala" kläder igen och så fick vi stanna kvar ännu en stund till. De ville kolla att både jag och bebis mådde bra också efter jag hade varit uppe en stund. Det gjorde vi och 4 timmar senare fick vi så lämna sjukhuset, med en numera upp och ner vänt liten krabat i magen!
Adrenalin och lycka höll i helt fram till kvällen, då jag började känna mig väldigt trött. Det gjorde ont att gå, sitta, resa sig osv., så efter en härlig middag med våra vänner så stupade jag glädeligen i sängs. Sov länge och gott, men utan att vakna med energi. I stället så kände jag sammandragningar, otrolig ryggont, obehag i magen (har fått lite blåmärken) och trött, trött, trött...
Ringde förlossningen och det svar jag fick var det jag väntat mig - det är väldigt normalt när man gjort en sådan sak att det påfrestar och att livmodern får sammandragningar. Kan gå över, eller kan sätta igång det hela. Men jag satsar på det förstnämnda och riktigt nog så har det, när jag nu har varit duktig och vilat för en gångs skull i stället för att springa och göra en massa, lugnat ner sig betydligt.
Så - nu får det räcka för denna gång, ta hand om er allihopa, stor kram, Anna Maria.
Det hela började när jag gick till barnmorskan i måndags och hon tyckte det var väldigt svårt att hitta huvud, rumpa eller tom bebis! Så fram kom ultraljudsmaskinen, men tom det hjälpte inte ansevärt. Så en till barnmorska fick komma och klämma på min stora mage och så tittade hon också med ultraljudet. Mycket riktigt, rumpan låg ner, huvudet rakt under mina revben - inte konstigt jag lidit av konstant press och tryck där uppe ;-). Vi hade blivit visade en sätesförlossning på föräldrargruppen, så naturligtvis är min första reaktion att fråga om man inte kan föda vaginalt ändå! Joooo, säger barnmorskan, men blir med till det stora ultraljudsrummet här så skall vi se lite noggrannare hur den ligger. Där mätte dom storleken på bebisen, 3109gram och hur mycket fostervatten jag hade. Jag hade rikligt med fostervatten och bebisen var inte för stor och därför skulle vi kunna pröva ett vändningsförsök. Detta hade vi också pratat lite löst om på föräldrargruppen, men inte så mycket mer än att dom pröva att trycka på magen och vända bebisen. Aningen chockad och med tusen frågor fortfarande oformade i mitt huvud, kom så doktorn från mödrarvårdcentralen (MVC) in till mig. Han hade hört att jag undrade om man kan föda vaginalt ändå, också om barnet ligger i säte. Jo, sa han, det kan du, men under 3 villkor. Att bebisen inte är för stor, att ditt bäcken är stort nog och att du verkligen vill det. Men, jag skulle veta att han nog var den enda från hans 15 kollegor som rekommenderade detta föregångssätt. De andra kommer att vilja övertala mig att jag skall ha ett planerad kejsarsnitt. Kejsarsnitt!?! Hjälp, det hade jag inte riktigt tänkt mig...
Med huvudet fullproppad av olika tankar åkte jag så hem. Jag säger er - internet är en underbar uppfinnelse, men där finns också otroligt många synspunkter! Läser man om tankar och erfarenheter från kvinnor runt omkring detta med sätesställning, vändningsförsök och kejsarsnitt så lovar jag er att man hittar lika många olika varianter som med förlossningar själva. Med andra ord blev jag ju lite klokare, men också mer konfunderad över vad jag ville göra. Skulle jag ge mig på ett vändningsförsök? Vissa beskrev det som något av det värsta dom varit med om, för andra var det inte mer obehagligt än när barnmorskan kände på magen.
Efter många tankar så bestämde vi oss för att avvakta med ett beslut tills på torsdagen. Så Sölvi och jag åkte in till förlossningsavdelningen. Mainyard blev passad av min kära moster, Pia - TACK!!! - , så vi kunde slappna av och visste att han hade det hur roligt som helst under tiden vi var där ;-). Jag var fastande, det var 8 på morgonen och det första vi gjorde var att gå in i Ultraljudsrummet för att se om den inte vänt på sig av sig själv! Men nej då, det hade den inte gjort. Vi fick prata lite med barnmorskan där och blev sedan visat in till ett förlossningsrum. Jag fick byta kläder till otroligt sexiga och stiliga sjukhuskläder, samtidigt som jag bombaderade barnmorskan med mina frågor angående detta vändningsförsök, vidare frågor om förlossning om det lyckades, varför dit, varför dat.... Det kändes mer och mer som att det var värt ett försök och som om dom visste vad dom höll på med, vilket var betryggande.
Så fick jag en otäck kateter i armen - hatar sprutor.... och så satte hon på CTG bälte för att kontrollera för värkar och bebisens lilla hjärtljud. Allt såg väldigt bra ut och när läkaren kom in - med student naturligtvis! - så såg jag att hon tom var överläkare. Det kändes ju ännu bättre och så fick jag svar på resten av mina hundra frågor. Så satte dem igång. Jag fick Bricanyl genom kanylen - för att slappna av livmodern, sedan la dom mig långflat på sängen. För er som varit gravida, vet ni vad det vill säga att ligga på rygg med en diger mage.... Illamåenda hallå, blackouts hej!, samtidigt som dom började pressa på magen. Först prövade dom att lyfta upp den nerifrån, sedan få den till att slå en framåtkullerbytta. Allt detta fick jag inte riktigt med mig, eftersom jag blev väldigt upptagen av att inte skulle spy och helst av allt komma ut ur sängen, hehe. Men innan jag visste av det så var det över igen och dom meddelade att den hade vänt sig med en bakåtkullerbytta! En liten akrobat innan den ens kommer ut. Helt fantastiskt glad blev jag då, helt otroligt att det gick. Super! Så fick jag CTGn på mig med det samma igen, för att kolla att bebisen mådde bra också nu när den ju inte alls fick ligga som den ville ;-). Sölvi baddade min panna och höll min hand och vi smilade båda två, stolt över våran lilla akrobat-bebis.
Efter en stund fick vi lite te och mackor, jag fick klä på mig mina "normala" kläder igen och så fick vi stanna kvar ännu en stund till. De ville kolla att både jag och bebis mådde bra också efter jag hade varit uppe en stund. Det gjorde vi och 4 timmar senare fick vi så lämna sjukhuset, med en numera upp och ner vänt liten krabat i magen!
Adrenalin och lycka höll i helt fram till kvällen, då jag började känna mig väldigt trött. Det gjorde ont att gå, sitta, resa sig osv., så efter en härlig middag med våra vänner så stupade jag glädeligen i sängs. Sov länge och gott, men utan att vakna med energi. I stället så kände jag sammandragningar, otrolig ryggont, obehag i magen (har fått lite blåmärken) och trött, trött, trött...
Ringde förlossningen och det svar jag fick var det jag väntat mig - det är väldigt normalt när man gjort en sådan sak att det påfrestar och att livmodern får sammandragningar. Kan gå över, eller kan sätta igång det hela. Men jag satsar på det förstnämnda och riktigt nog så har det, när jag nu har varit duktig och vilat för en gångs skull i stället för att springa och göra en massa, lugnat ner sig betydligt.
Så - nu får det räcka för denna gång, ta hand om er allihopa, stor kram, Anna Maria.
Något nytt!
Hej kära vänner och familj!
Nu har jag också blivit inspirerad! Några vänner vi lärt känna från föräldrargruppen började en sådan här blogg och jag har med spänning fölgt vad dom har skrivit. Dom har delat med sig lite om tankar, bekymmer och dagliga rutiner inför deras blivande stund som föräldrar. Och eftersom både Sölvi och jag ju har både vänner och släkt som bor lite längre ifrån, tänkte jag att det vore en ide att vi gör likadant :-). Jag kan ju inte lova att inslagen blir speciellt många och regelbundna, men pröva kan vi ju i alla fall!
Nu har jag också blivit inspirerad! Några vänner vi lärt känna från föräldrargruppen började en sådan här blogg och jag har med spänning fölgt vad dom har skrivit. Dom har delat med sig lite om tankar, bekymmer och dagliga rutiner inför deras blivande stund som föräldrar. Och eftersom både Sölvi och jag ju har både vänner och släkt som bor lite längre ifrån, tänkte jag att det vore en ide att vi gör likadant :-). Jag kan ju inte lova att inslagen blir speciellt många och regelbundna, men pröva kan vi ju i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)