Fredag den 19.10.07

Idag är det en liten tuffare dag... Igår var vi på sjukhuset. Våran kära bebis hade nämligen bestämt sig för att se världen från rätt perspektiv och inte upp och ned, och det kan ju komplicera saker aningen...

Det hela började när jag gick till barnmorskan i måndags och hon tyckte det var väldigt svårt att hitta huvud, rumpa eller tom bebis! Så fram kom ultraljudsmaskinen, men tom det hjälpte inte ansevärt. Så en till barnmorska fick komma och klämma på min stora mage och så tittade hon också med ultraljudet. Mycket riktigt, rumpan låg ner, huvudet rakt under mina revben - inte konstigt jag lidit av konstant press och tryck där uppe ;-). Vi hade blivit visade en sätesförlossning på föräldrargruppen, så naturligtvis är min första reaktion att fråga om man inte kan föda vaginalt ändå! Joooo, säger barnmorskan, men blir med till det stora ultraljudsrummet här så skall vi se lite noggrannare hur den ligger. Där mätte dom storleken på bebisen, 3109gram och hur mycket fostervatten jag hade. Jag hade rikligt med fostervatten och bebisen var inte för stor och därför skulle vi kunna pröva ett vändningsförsök. Detta hade vi också pratat lite löst om på föräldrargruppen, men inte så mycket mer än att dom pröva att trycka på magen och vända bebisen. Aningen chockad och med tusen frågor fortfarande oformade i mitt huvud, kom så doktorn från mödrarvårdcentralen (MVC) in till mig. Han hade hört att jag undrade om man kan föda vaginalt ändå, också om barnet ligger i säte. Jo, sa han, det kan du, men under 3 villkor. Att bebisen inte är för stor, att ditt bäcken är stort nog och att du verkligen vill det. Men, jag skulle veta att han nog var den enda från hans 15 kollegor som rekommenderade detta föregångssätt. De andra kommer att vilja övertala mig att jag skall ha ett planerad kejsarsnitt. Kejsarsnitt!?! Hjälp, det hade jag inte riktigt tänkt mig...
Med huvudet fullproppad av olika tankar åkte jag så hem. Jag säger er - internet är en underbar uppfinnelse, men där finns också otroligt många synspunkter! Läser man om tankar och erfarenheter från kvinnor runt omkring detta med sätesställning, vändningsförsök och kejsarsnitt så lovar jag er att man hittar lika många olika varianter som med förlossningar själva. Med andra ord blev jag ju lite klokare, men också mer konfunderad över vad jag ville göra. Skulle jag ge mig på ett vändningsförsök? Vissa beskrev det som något av det värsta dom varit med om, för andra var det inte mer obehagligt än när barnmorskan kände på magen.

Efter många tankar så bestämde vi oss för att avvakta med ett beslut tills på torsdagen. Så Sölvi och jag åkte in till förlossningsavdelningen. Mainyard blev passad av min kära moster, Pia - TACK!!! - , så vi kunde slappna av och visste att han hade det hur roligt som helst under tiden vi var där ;-). Jag var fastande, det var 8 på morgonen och det första vi gjorde var att gå in i Ultraljudsrummet för att se om den inte vänt på sig av sig själv! Men nej då, det hade den inte gjort. Vi fick prata lite med barnmorskan där och blev sedan visat in till ett förlossningsrum. Jag fick byta kläder till otroligt sexiga och stiliga sjukhuskläder, samtidigt som jag bombaderade barnmorskan med mina frågor angående detta vändningsförsök, vidare frågor om förlossning om det lyckades, varför dit, varför dat.... Det kändes mer och mer som att det var värt ett försök och som om dom visste vad dom höll på med, vilket var betryggande.

Så fick jag en otäck kateter i armen - hatar sprutor.... och så satte hon på CTG bälte för att kontrollera för värkar och bebisens lilla hjärtljud. Allt såg väldigt bra ut och när läkaren kom in - med student naturligtvis! - så såg jag att hon tom var överläkare. Det kändes ju ännu bättre och så fick jag svar på resten av mina hundra frågor. Så satte dem igång. Jag fick Bricanyl genom kanylen - för att slappna av livmodern, sedan la dom mig långflat på sängen. För er som varit gravida, vet ni vad det vill säga att ligga på rygg med en diger mage.... Illamåenda hallå, blackouts hej!, samtidigt som dom började pressa på magen. Först prövade dom att lyfta upp den nerifrån, sedan få den till att slå en framåtkullerbytta. Allt detta fick jag inte riktigt med mig, eftersom jag blev väldigt upptagen av att inte skulle spy och helst av allt komma ut ur sängen, hehe. Men innan jag visste av det så var det över igen och dom meddelade att den hade vänt sig med en bakåtkullerbytta! En liten akrobat innan den ens kommer ut. Helt fantastiskt glad blev jag då, helt otroligt att det gick. Super! Så fick jag CTGn på mig med det samma igen, för att kolla att bebisen mådde bra också nu när den ju inte alls fick ligga som den ville ;-). Sölvi baddade min panna och höll min hand och vi smilade båda två, stolt över våran lilla akrobat-bebis.

Efter en stund fick vi lite te och mackor, jag fick klä på mig mina "normala" kläder igen och så fick vi stanna kvar ännu en stund till. De ville kolla att både jag och bebis mådde bra också efter jag hade varit uppe en stund. Det gjorde vi och 4 timmar senare fick vi så lämna sjukhuset, med en numera upp och ner vänt liten krabat i magen!

Adrenalin och lycka höll i helt fram till kvällen, då jag började känna mig väldigt trött. Det gjorde ont att gå, sitta, resa sig osv., så efter en härlig middag med våra vänner så stupade jag glädeligen i sängs. Sov länge och gott, men utan att vakna med energi. I stället så kände jag sammandragningar, otrolig ryggont, obehag i magen (har fått lite blåmärken) och trött, trött, trött...
Ringde förlossningen och det svar jag fick var det jag väntat mig - det är väldigt normalt när man gjort en sådan sak att det påfrestar och att livmodern får sammandragningar. Kan gå över, eller kan sätta igång det hela. Men jag satsar på det förstnämnda och riktigt nog så har det, när jag nu har varit duktig och vilat för en gångs skull i stället för att springa och göra en massa, lugnat ner sig betydligt.

Så - nu får det räcka för denna gång, ta hand om er allihopa, stor kram, Anna Maria.